CV
Karl-Olov Arnstberg, född 24 september 1943
Examina |  |
Akademiska meriter
1969-80 Lärare och forskare i etnologi vid Stockholms universitet
1980-84 Forskningsledare i etnologi vid Stockholms universitet
1984-88 Seniorforskare, Nordiska museet, Stockholm
1988-89 Seniorforskare, Centrum för invandringsforskning, Stockholms universitet
1989-95 Seniorforskare Kulturgeografi, Stockholms universitet
1994-98 Seniorforskare, Institutet för framtidsstudier, Stockholm
1995-98 Professor, Kulturgeografiska institutionen Stockholms universitet
1996-01 Gästprofessor, Södertörns högskola, Stockholm
1998-02 Professor, Kulturgeografiska institutionen Stockholms universitet
2002-08 Professor, Etnologi, Stockholms universitet
2008- Frilans
Kortfattad personlig redogörelse
för vetenskaplig, pedagogisk och administrativ verksamhet
Forskare kan fungera på många olika sätt. Vissa forskare riktar sig med
sin vetenskapliga gärning så gott som uteslutande till andra forskare. Vanligen
publicerar de sig endast på engelska, sparsmakat i internationella facktidskrifter.
Andra – och dit räknar jag mig själv – riktar sig i första hand till en
svensk publik och söker sina läsare där intresse kan tänkas finnas. Min
främsta ambition är att skriva ”samhällstillvänt”, dvs. för administratörer,
politiker, debattörer och – mera allmänt – en ”upplyst läsekrets”.
Min akademiska bana började med att jag såsom nyss fyllda tjugo år fick
anställning som allmän assistent åt svensk etnologis överlägset största
namn – Sigurd Erixon. Trots att han sedan länge var pensionär forskade han
på heltid (och övertid). Under en femårsperiod fram till sin död 1968 fostrade
han mig i traditionell etnologi, något som jag förde fram till en doktorsavhandling
i början av år 1977. Tidigt, i slutet av 1960-talet, orienterade jag emellertid
om mina vetenskapliga ambitioner och tror mig vara en av en handfull svenska
etnologer som under 1970- och 80-talen kom att styra ämnet mot ett samhällsvetenskapligt
perspektiv och forskning i det nutida svenska samhället.
Mina första fältarbeten handlade om etnicitet i Sverige, i synnerhet om
romer, och jag arbetade mycket tillsammans med Billy Ehn (senare professor
i etnologi i Umeå). Vi gav ut två böcker tillsammans: ”Etniska minoriteter
i Sverige förr och nu” samt ”Det osynliga arvet”. I början av 1980-talet
fick jag förtroendet att leda forskarseminariet vid etnologiska institutionen
vid Stockholms universitet och bildade då en forskargrupp som gav ut ett
antal rapporter från egna fältarbeten. Detta var en tid av metodologisk
uppbyggnad (de kulturanalytiska metoderna utvecklades inom gruppen) men
det var också en tid när jag bestämde mig för att gå djupare in i diskussionerna
av urbana miljöer. Jag skrev inom denna forskningsgrupp två inom etnologisk
och annan forskning inte så sällan citerade uppsatser, den första om ”storstadsbeteende”,
den andra om den svenska samhällsplaneringens begreppsvärld (I ”Korallrevet”
respektive ”Bläckfisken”).
Jag kom också att leda andra forskargrupper. En skrev en rapport om Hjorthagen
(1984). En annan skrev boken ”När var tar sin” som med ett kulturanalytiskt
perspektiv hanterade historiskt material. Ytterligare en annan, som verkade
kring 1990, skrev en stadsmonografi om Tensta, utgiven 1998. Under 1980-talet
– i synnerhet de första fem åren – var jag handledare för många forskarstuderande
(jag avtackas för mina insatser i ett tiotal etnologiska doktorsavhandlingar).
1989 gav jag ut en bok som, utifrån eget fältarbete i ett antal uppsatser
diskuterade svenskhet i relation till invandrare av olika slag. Jag har
därefter fram till i dag skrivit ett tiotal monografier och antologier baserade
på eget fältarbete. I motsats till många andra forskare som startar sin
karriär med ambitiösa fältarbeten, för att sedan dra sig tillbaka till ”landet
Akademia”, så har min egen utveckling varit närmast motsatt. Jag startade
i det akademiska och under de första tio åren som forskare intresserade
jag mig främst för teoretiska frågor. Utvecklingen gick därefter alltmer
mot eget fältarbete och i dag vill jag helst skriva utifrån eget material.
Ytterligare ett spår i min forskarbana är de två rapporter jag skrivit för
Svenska Kommunförbundet (”Invandrares Fritid” och ”Hälsoraketen”). Jag har
också haft i uppdrag att leda forskning och anordna seminarier för såväl
Nordiska Rådet som Institutet för framtidsstudier. Som etnolog har jag parallellt
också haft Socialdepartementets uppdrag att göra en etnologisk utvärdering
av förorternas manliga och i etniska motsättningar grundade ungdomsvåld.
Men i övrigt har Staten ganska sparsamt tagit mina tjänster i anspråk. Under
1998 och första halvåret 1999 satt jag med i Folkhälsoutredningens expertgrupp
”Sociala relationer”.
1994 fick jag som organisatorisk huvuduppgift att bygga upp "Institutet
för urbana studier" (IFUS), knutet till Samhällsplanerarlinjen vid
Stockholms universitet. Där tillträdde jag hösten 1995 en forskningsprofessur
(50%, först adjungerad, därefter gästprofessur) i etnologi, med inriktning
på samhällsplanering. Därutöver hade jag en halvtidstjänst som projektledare
på professorsnivå vid Södertörns högskola, där jag ledde forskargruppen
Svanarna, som bedrev forskning rörande livsformer och vardag i större städers
förorter, runt Östersjön.
Innan jag påbörjade detta projekt vid Södertörns högskola var jag under
några år ”seniorforskare” vid Institutet för framtidsstudier, med uppgift
att forska och skriva om framväxande livsformer i miljonprogrammets storskaliga
förorter, för övrigt ett av mina huvudintressen under senare år och där
jag i februari år 2000 gav ut en forskningsrapport (Miljonprogrammet, Carlssons
förlag). För denna forskning har jag också erhållit forskningsanslag från
HSFR. Kanske kan man säga att planeringsforskning var mitt huvudintresse
under nittiotalet. Exempelvis ledde jag i juni 1995 en internationell konferens
i detta ämne vid Södertörns sommaruniversitet (En antologi publicerades
i juni 1997 vid Mångkulturellt centrum, Botkyrka). Parallellt därmed har
jag alltid varit intresserad av arbetslivsforskning och skrivit ett antal
uppsatser och böcker i ämnet.
Så långt forskning. När det gäller pedagogiska
insatser vet jag nästan inte i vilken ände jag skall börja. Enklast är kanske
att säga att jag sedan slutet av 1960-talet undervisat på alla nivåer inom
etnologi och kulturgeografi, från grundutbildning till forskarutbildning.
Därutöver har jag föreläst om så många frågor och i så många olika sammanhang,
att det rent praktiskt är svårt att göra en rättvisande sammanställning.
Tidvis begränsade jag det externa föreläsandet till ett tjugotal tillfällen
per år, men fick så många förfrågningar från högskolor, skolor, myndigheter
etc., att det antagligen var möjligt för mig att finna min försörjning såsom
enbart föreläsare.
Min forskningshemvist har skiftat genom åren. Den institution som jag varit
knuten längst till är Institutet för folklivsforskning vid Stockholms universitet.
1984 lämnade jag den och var under några år anställd som forskare vid Nordiska
museet. Därefter förlade jag min forskning kring etnicitet till Centrum
för invandringsforskning vid Stockholms universitet. 1990 bytte jag institution,
till Kulturgeografiska institutionen vid Stockholms universitet, där jag
alltsedan sjuttiotalet i perioder undervisat i etnologi på den mångvetenskapliga
utbildningslinjen i samhällsplanering. Min sista år vid Stockholms universitet
var jag gästprofessor i etnologi vid etnologiska institutionen.
Om man ytterligare ska sammanfatta, vill jag med avseende på forskning, pedagogik och ledarskap framhålla att jag:
skriver såväl teori som empiri utifrån
egna fältarbeten.
skriver i gränslandet mellan humaniora och kvalitativ samhällsvetenskap.
skrivit inte bara om ”De andra”, utan också om svenskar – i mötet med olika
etniska grupper.
lett och leder flera forskningsgrupper som presterat gemensamma resultat.
Under åren har jag skaffat mig goda mediakontakter och lyckas vanligen, när jag tycker mig ha något viktigt att säga, presentera min forskning och mina reflektioner för en bredare läsekrets.
Sedan ett par år tillbaka är jag pensionerad men är fortfarande fullt aktiv. Mina kontakter med universitet och högskolor är dock glesa och jag betraktar mig idag mera som publicist än som etnolog. Det betyder bland annat att jag är på väg tillbaka till det skönlitterära skrivande som var viktigt för mig under 1980-talet. Nästa utgivna bok blir troligtvis en roman. Jag har en som varit färdig i närmare ett år och mognar till lite på hårddisken.